Jag skaffade bloggen för att jag har väldigt svårt för att berätta hur jag egentligen känner och till slut blir det för mtcket och sen bara det brister. Att få skriva av sig är otroligt skönt när man känner att man inte riktigt orkar prata om visa saker, men ändp vill få ur sig det och lätta på sitt hjärta. Trodde dock inte att jag skulle behöva skriva något sådant här tung. Igår var det värsta dagen någonsin, fick besked att min pappa har cancer, hudcancer. Prognosen för hudcancer ser bra ut då ca 80-85% botas och det är en bra statiskt som jag lutar min väldigt mycket åt just nu, men sen kommer dem tunga tankarna tänkt om, tänkt om det visar sig att det spridit sig till lymfkörtlarna, tänk om han måste genomgå strålbehandling och kanske till och med cellgifter, finns en massa tänk om i mitt huvud just nu. Dem allra flesta blir idag botade som har fått diagnosen hudcancer, men själva ordet cancer skrämmer skiten ur mig. Vi vet inte så mycket ännu han ska åka iväg till sjukhuset och då får vi reda på mer hur det ligger till och vad som kommer göras. Känner mig så maktlös och förlamad i hela kroppen, tänker inte på något annat och gråter till och från hela tiden. Det kommer bli bra. Det MÅSTE bli bra, annars vet jag inte vad jag gör.
När jag fick beskedet befann jag mig i Trelleborg inte den lämpligaste platsen då jag befann mig hemifrån och grät på gatan, sen skulle man sitta på bussen hem med alla tankarna och det gjorde det hela mycket jobbigare.
Jag ringde iallafall Henrik som lugnade mig något och han sa att han kom hem tidigare från jobbet då jag inte ville vara ensam. Han var min klippa igår, han är alltid min klippa, men han fanns där när jag behövde honom som mest. Nu sitter jag själv med mina tankar som sällskap och det är väldigt jobbigt, orkar inte göra någonting, vill inte göra någonting, som tur är har jag inte måsten idag, fast kanske skulle haft det så mina tankar hade skingrats något. Imorgon har jag dock lite att göra så kommer tänka på annat även om det bara är för en stund.