Oktober månad kunde inte börjat på sämre sätt. Familjen nåddes av det tråkiga beskedet att min faster gått bort tidigare idag, kom som en chock. Ytterligare en gång har man blivit påmind om hur skört livet är och hur fort det kan ta slut. 

Jag skaffade bloggen för att jag har väldigt svårt för att berätta hur jag egentligen känner och till slut blir det för mtcket och sen bara det brister. Att få skriva av sig är otroligt skönt när man känner att man inte riktigt orkar prata om visa saker, men ändp vill få ur sig det och lätta på sitt hjärta. Trodde dock inte att jag skulle behöva skriva något sådant här tung. Igår var det värsta dagen någonsin, fick besked att min pappa har cancer, hudcancer. Prognosen för hudcancer ser bra ut då ca 80-85% botas och det är en bra statiskt som jag lutar min väldigt mycket åt just nu, men sen kommer dem tunga tankarna tänkt om, tänkt om det visar sig att det spridit sig till lymfkörtlarna, tänk om han måste genomgå strålbehandling och kanske till och med cellgifter, finns en massa tänk om i mitt huvud just nu. Dem allra flesta blir idag botade som har fått diagnosen hudcancer, men själva ordet cancer skrämmer skiten ur mig. Vi vet inte så mycket ännu han ska åka iväg till sjukhuset och då får vi reda på mer hur det ligger till och vad som kommer göras. Känner mig så maktlös och förlamad i hela kroppen, tänker inte på något annat och gråter till och från hela tiden. Det kommer bli bra. Det MÅSTE bli bra, annars vet jag inte vad jag gör.
När jag fick beskedet befann jag mig i Trelleborg inte den lämpligaste platsen då jag befann mig hemifrån och grät på gatan, sen skulle man sitta på bussen hem med alla tankarna och det gjorde det hela mycket jobbigare.
Jag ringde iallafall Henrik som lugnade mig något och han sa att han kom hem tidigare från jobbet då jag inte ville vara ensam. Han var min klippa igår, han är alltid min klippa, men han fanns där när jag behövde honom som mest. Nu sitter jag själv med mina tankar som sällskap och det är väldigt jobbigt, orkar inte göra någonting, vill inte göra någonting, som tur är har jag inte måsten idag, fast kanske skulle haft det så mina tankar hade skingrats något. Imorgon har jag dock lite att göra så kommer tänka på annat även om det bara är för en stund.

Blir lite allvar i bloggen idag. Tycker det är väldigt obehagligt det som hänt dem senaste dagarna i Malmö och jag pratar om skjutningarna. Inte bara dem senaste dagarna det har förekommit skjutningar, har hänt hela 2010 och innan det och kommer sorgligt men sant att fortsätta. Det som känns annorlunda denna gången är att personen i fråga ger sig på oskyldiga människor, flera dagar i rad och i princip i samma område. Ska man behöva vara rädd? Kalla min fjantig, löjlig eller överdriven, säg vad fan ni vill, men jag kommer nog inte befinna mig i det området som dåden skett i, för helt ärligt är jag rädd för att göra det.

Man börjar nästan bli van. Så sa en kvinna i en artikel i aftonbladet. Ska man verkligen behöva vänja sig vid skottlossning där man bor? Att polisbilar med blåljus blir en del av vardagen? Ska man det är vårt samhälle på väg åt helt jävla fel håll.

Att du bestämmer över en annan människa är det det du kallar kärlek?
Att hindra den du säger att du älskar från att träffa sina nära och kära är det det du kallar kärlek?
Att inte låta dem göra som dem själv vill utan vad du vill är det det du kallar kärlek?
Att manipulera den du älskar med dina lögner är det det du kallar kärlek?
Om det är det du kallar kärlek har du ingen aning om vad kärlek är för något och vad det betyder.
Du kommer inte komma undan med det du gör, förr eller senare kommer den du påstår att du älskar få upp ögonon och se vilken manipulerade idiot och lögnare du verkligen är.
Jag skulle inte vilja vara dig och leva med allt det som du har gjort.

Är det inte typiskt att allt ska hända på en gång? Ibland händer det absolut ingenting alls och när man har några saker planerade ska det alltid komma upp något annat också. Denna helgen är en sådan helg, har planert en riktig shoppingrunda denna helgen, skulle åkt till skopunkten, Ikea, Bauhaus, Hornbach, Netonnet och Mobilia, vi skulle äntligen fixa det sista till vardagsrummet så vi kunde få det klart, men nu vet jag inte hur det blir. Henrik äe bjuden på en inflyttningfest, vet inte om det är fredag eller lördag. Fredagen hade varit bäst för på lördag kunde min bror Jonny och min svägerska Therésé träffas så vi planerar att gå ut och äta, men om nu inflyttingsfesten är på lördag hinner vi inte det och troligtvis hinner vi inte träffa dem förrän vi kommer hem från Bulgarien och det var så länge sen vi sågs. Blir det inflyttningsfest på fredag så försvinner shoppingen på lördag, Henrik kommer inte vara körduglig på lördag och det tänker jag inte begära av honom heller, men å andra sidan kan vi gå ut och äta med Jonny och Thessa om nu festen är på fredag. Shopping på söndag är också troligtvis uteslutet, Henrik ska till en kompis på söndag som bor i Anderslöv vilket passar perfekt för då kan vi klämma in ett besök hos mina föräldrar med, men söndagen är fortfarande lite osäker, blir det inte anderslöv så blir det nog lite shopping iallafall, hinner nog inte med allt, men kan iallafall ta det viktigaste som att köpa en resväska=P
Shoppingen går ju naturligtvis att skjuta upp till nästan helg, men vi är så nära på att få klart hela vardagsrummet och det har vi båda väntat så länge på, ska blir skönt att få det klart.
Inga allvarliga problem jag har och blir lite irriterad på mig själv för det finns dem som har riktiga problem och jag ska inte klaga för jag har det bra, tycker bara det är så typiskt att allt ska hända på en och samma gång. Jag vet att det kommer lösa sig och ni kommer få veta hur helgen blev sen=)
Fick ut lite av mina tankar iallfalla! och obland har jag mycket av den varan.

Puss och Kram

Nu är dem igång igen mina tankar och inte är dem positiva=(
Har gråtit sen jag vaknade för 2 timmar sedan och kan inte sluta och jag vet egentligen inte ens varför jag gråter. Jag ser allting som ett problem just nu som inte kan lösas och jag blir arg på mig själv för att innerst inne vet jag att det kommer lösa sig hur bra som helst, men varför vill inte tankarna förstå det? Dem bara skenar iväg till det negativa hållet. En liten skit sak och allt känns skit, ska det verkligen vara så? Varför är det lättare att se problemen som att dem inte går att lösa istället för att tänka positivt och försöka hitta en lösning på problemet istället? Åhh, vad det snurrar i mitt huvud just nu och det känns som att jag håller på att bli galen. Min livlina som gör mitt liv så mycket bättre och enklare jobbar=( Kanske det beror lite på att jag känner som jag gör just nu också. Henrik har jobbat ganska mycket dem senaste helgerna och några helger till framöver har han väl jobb och på ett sätt känns det bra för jag vet varför han jobbar, det är för att vi ska ha en underbar semster tillsammans och jag älskar honom för det, men samtidigt känns det så jävla tråkigt och sen när han kommer hem ikväll är han bara precis hemma 2 timmar för att se sticka iväg och träffa vänner och missförstå mig inte jag vill att han ska träffa sina vänner och så vi sitter ju inte ihop=P Är otroligt viktigt för att ha en fungerande relation att man kan hitta på saker var för sig, men så kommer en tanke till, är jag egoistisk som vill ha min pojkvän hemma en lördag kväll när vi inte ses så mycket på vardagarna och han jobbar på helgen? Vi ses ju imorgon och det ska bli helt underbart att ha en dag med Henrik, men eftersom han jobbar idag och ska ut ikväll och troligtvis kommer vara trött imorgon så förstår jag att han vill sova ut lite, men rent egoistiskt vill inte jag det för då förlorar vi tid som vi kunde varit tillsammans på istället, och jag blir så arg att jag tänker så, det är väl klart att han ska sova han behöver ju det. Ni måste tycka jag är galen eller iallafall lite knäpp, men av någon anledning så känns det alltid bättre när jag fått skriva av mig=) Hoppas det kan förtsätta på detta spåret nu.

Ha en undebar lördag allesammans!

Puss och Kram

Vad är det med vänner som skaffar sig ett förhållande och helt plötsligt så duger man inte längre? Nu är det inte så att jag drar alla över en kam för jag har många underbara vänner som jag umgås med fast dem har förhållande, men när personen man minst trodde skulle göra det och sen gör det så känns det lite extra, speciellt om det hänt innan.  Jag har förlorat två vänner på samma sätt och en av dem kommer jag aldrig få tillbaka och det känns väl egentligen helt okej med tanke på allt som hänt dem senaste månaderna, han förändrades och inte till det bättre, men att förlora en vän är aldrig roligt. Jag är så trött på såna vänner om man ens kan kalla dem det vill säga. Jag hoppas verkligen inte att dem sen förväntar sig att man ska finnas kvar efter hur dem har betet sig? Passade man inte under tiden dem hade ett förhållande så varför ska man passa efter? Sen vet jag hur jag kommer vara om dem hör av sig och mår dåligt, jag kommer finnas där för det är bara sån jag är som person, men jag vill inte bli trampad på och tro att det kan behandla mig hur som helst för till slut kommer jag också få nog och säga nej, men det är dem som förlorar en väldigt bra vän. Jag ska nog klara mig för jag har fantastiska vänner som verkligen är mina vänner<3

Och jag hoppas verkligen inte att jag är som dem personerna jag just nu beskrev, jag vet att jag är mycket med min pojkvän, men hoppas att jag ändå har tid till mina vänner. Sen ses man kanske inte lika ofta eller hörs av lika mycket, men ni ska veta att jag tänker på er ändå.

Var rädd om era vänner och ta dem aldrig förgivet.

Hade ett intressant samtal med Patricia igår, vi kom in på hur man behandlar varandra. Finns dem som är riktigt elaka mot andra människor och som trycker ner dem så dem känner sig värdelösa, men vad ger dem den rätten till att trycka ner någon annan? Är det för att dem ska känna sig bättre själv? Hoppas verkligen att dem inser vad dem har gjort när personen/personerna i deras omgivning inte tar mer skit, då får dem känna på hur det är att vara ensam. Men ibland måste man tänka efter före, men alla gör tyvärr inte det. Kanske dem lär sig av sina misstag till en annangång eller så lär dem sig absolut ingenting.
Vet egentligen inte varför jag sitter och skriver om just detta, men jag har tänk på det sen  pratade om det igår så kände att jag kan lika gärna skriva ner det och dela med mig av vad jag känner och tänker, någon mer som känner som jag eller någon som har en helt annan syn på det hela?

Och vad ni än gör: Ta aldrig varandra för givet och var rädda om varandra!

Jag har länge kantats av dåligt självförtroende men lyckats bygga upp det och fått mer självförtroende, men i lördags var det som bortblåst.
Har klarat mig väldigt bra ifrån mina negativa tankar ett väldigt bra tag nu, men i helgen var det dags igen.
Det hela började med att jag har väldigt torr hy och blir rödflaming nu när det är så kallt ute. Kollade mig själv i spegelen och fick idiotiska tankar. Började tänka att jag var äcklig som såg ut som jag gjorde och mitt hår var fult, att jag såg tjock ut och inbillade mig att så fort någon kollade på mig var det för att jag såg konstig ut. Tårarna började rinna ner från mina kinder och jag kunde inte sluta, kändes som att jag bara hitta mer och mer fel hela tiden.
Varför har jag dessa tankar? Vill inte ha dem och någonstans inom mig så vet jag att det inte är sant, men ändå lyckas tankarna komma.
Sån tur är har jag Henrik, vet inte vad jag skulle gjort utan honom, han får mig alltid till att må bättre. I hans ögon är jag perfekt.

Någon mer som känner som jag? Eller är det mig det är fel på?